Häcken from hell

 
Anledningen till att jag skriver den här inledningen vet jag faktiskt inte riktigt själv, men jag känner ett behov av att få förklara varför jag i förra inlägget utger mig för att vara slö men ändå så nöjd?!! Kanske är det för att jag inte vill framstå som lat och självgod, kanske är det för att jag är uppfostrad på den svenska landsbygden... 
 
 
I slutet av september kände jag för första gången på flera år att jag hade full kontroll! Alla årets trädgårdsprojekt var mer eller mindre avklarade och jag hade 3 veckor på mig för ytterlligare vinterförberedelser innan höstkurserna startade. Jag kom ihåg hur jag satt och knåpade på kursinnehållet när jag fastnade med blicken på den sorgliga sibiriska ärtbusken utanför (nedan hårt stylad med jättedaggkåpa och guldhumle).
   
 
När vi flyttade hit omgärdade den två tredjedelar av tomten. Uppdelat på 5 somrar har jag mödosamt grävt, slitit och nästan tuggat rötter för att få bort den, men eftersom jag fortfarande vill ha insynsfritt från gatan lämnades 27 meter kvar för kapning och föryngring. Trots detta har den fortsatt växa mycket dåligt och mjöldaggen kommer som ett brev på posten varje sommar... För mig kändes häcken som en klåda som bara blev ilsknare med åren och i mitt upprörda tillstånd frågade jag därför mannen i huset - ska vi inte ta och byta ut fanskapet?!! Och för första gången sa han bara ja...
 
---
 
 
Nedanstående bilder är tagna i svett, väldigt leriga stövlar och några få enstaka tårar av hopplöshet...
 
        
 
---
 
 
Men efter salta tårar följer faktiskt solsken...
 
---
 
 
3 veckor-,  2 borttappade sekatörer- och 1 bunt, Compeede, skavsårsplåster senare var den nya häcken på plats! (sistnämnda var ytterst välbehövligt efter upptäckten av att människans bästa handverktyg för manuell häckborttagning är pärgrävaren! Plåstren passar perfekt i tumgreppet!)
 
Jag som alltid målar med nästan för stora penslar inom trädgårdsdesign hade tvivlat både en och flera gånger, men tillslut klarat av uppgiften! Och den känslan, av ett väl utfört arbete, som kom över mig när jag äntligen står och vattnar den nyplanterade avenbokshäcken är absolut den största jag har upplevt i mitt trädgårdsskapande! Jag har även lovat mig själv att aldrig, aldrig komma med ett liknande förslag till min man igen! (...hmm med ett liknande förslag i september skulle det va...) 
 
 
 
 
En häck med smitväg! Alltid praktiskt att planera in genvägar om häcken kommer att täcka en lång yta.
 
 
 
 

Varmaste trädgårds-höstmyset!

 
 
Med fem stora björkar på tomten är det alltid som mest stökigast i min trädgård vid den här tiden på året. Allting begravs, centimeter för centimeter av fallande björklöv och om jag ville skulle jag nog snart kunna delta i SM i curling, genom att öva med krattan i gräset i stället för sopen på isen...
 
Jag njuter av alla färgskiftningarna utomhus och drar alltid tio gånger djupare andetag om hösten (i alla fall känns det så). Vackrast är det om det blåser lite lätt och löven singlar som snöflingor från träden. De snurrar som hängade spinnsländor när de sakta faller och liksom svävar ned till marken... Som bara löv kan.
 
Jag njuter också av ångande te, mjukaste filten och jättetöntiga fluffiga sockar. Jag är varm och njuter av hösten till 100%, men jag sitter inomhus. Slö och avslappnad i min favoritfåtölj. Den prydliga trädgården utanför som jag har arbetat med under hela sommaren står i kaos. Men det gör mig ingenting. Jag har varit med förr. Både jag och björkarna.
.
 
 

Sista måltiden

Så var sista måltiden uppäten och maten är nu slut för i år, dvs sista dahlian är uppgrävd. Jag vill tacka alla maskar, bin, gråsuggor och andra småkryp för den här säsongen och önskar Er en skön och trygg vinterdvala! Ni är varmt välkomna igen nästa vår!
 
Under vintern hänvisar vi alla småfåglar och ekorrar till fågelmatsstation utanför tomten, ca 20 m sydost om sydöstra grindstolpen! (märk fågelvägen).
 
Var vänlig respektera detta! och då syftar jag främst på er, Bambi Wannabes! och det finns ingen anledning att se ut som en bunt frågetecken, ni vet mycket väl vilka jag pratar om!
 

Vem skulle jag fråga?

 
Casa Piedra, "huset av sten", är ett vitt arkitektritat stenhus i portugisisk anda och ligger på en liten kulle skyddat av mäktiga hängbjörkar i Norrlands kustland, i Sundsvall. Vintern 2007 blev vi stolta ägare till huset men fick inte tillgång förrän sommaren därpå. Trädgården eller uteplatsens skick lade vi inte alls märke till i den snö och glädjeyra som uppstod, det enda vi såg då var insidan och att det fanns tillräckligt med rum åt alla fem i familjen! Och eftersom jag alltid har haft ett brinnande intresse för inredning kände jag mig som ett barn på julafton den där försommardagen, 2008, när vi äntligen fick våra egna nycklar! 
 
 
Huset visade sig också ha många fler fördelar än vi hade räknat med. Min stora förälskelse blev de väldiga fönstren mot baksidan, med djupa fönsterbrädor i sten och naturen som en föränderlig tavla utanför! Efter alltför många boenden i vindslägenheter hade jag också utvecklat en slags klaustrofobi och husannonser med texter som ”synliga takbjälkar” var lika med ”synliga galler” för mig. Jag behöver en omgivning med mycket ljus och rymd och valde därför heller att inte sätta upp några skrymmande gardiner.
 
Årstiderna liksom de sista småbarnsåren rullade på. Genom fönstren såg jag både löv och snöflingor falla både en och två gånger. Inredningsprojekten avlöste varandra, men trots att de flesta gick över förväntan så kändes huset långt ifrån helt, något fattades. Något stort. En väsentlig del i min relativt färska roll som husägare… Det var som en gäckande pusselbit som jag egentligen visste motivet på, men som låg för långt utanför mina vanliga dekorationsramar för att jag skulle gå från tanke till handling...
 
Sommaren 2010 började jag sakta men säkert att rensa upp utomhus och ungefär samtidigt som jag körde bort den tjugonde skottkärran med sly, kirskål och brännässlor, kom så insikten – det här speciella huset förtjänade en lika speciell och minst lika vacker trädgård! Mitt "kall" blev glasklart! Jag skulle bädda in och måla detta vita stenhus med växter och alla tänkbara nyanser av grönt! Men med begränsade trädgårdserfarenheter i bagaget och de flesta från barndomen, då jag antingen åt bär eller plockade blommor (plus en olovlig men överdådig plockning i grannens rabatt) uppstod nu frågan, hur gör jag? 
 
---
 
 
Många moment inom trädgårdsdesign går direkt att översätta till vanliga inrednings metoder. Första steget blev alltså att staka ut väggar och hitta en grundstruktur – trädgårdens skelett. Eftersom vår trädgård är anlagd enligt en ritning och hade de flesta karaktärsväxterna på plats, dvs träd och större buskar, så var det en hyfsat enkel uppgift. Indelningen av trädgårdens rum föll sig också naturligt efter att ha utgått ifrån dessa växter, samt tänkta förlängningar av husets linjer. Huset ja…Det skulle visa sig att det här var bara början…och då syftar jag på anpassningarna till huset… De finns de som påstår att alla hus har en själ. Casa Piedra har det definitivt, och dessutom en mycket klar röst
 
Huset av sten visade sig nu vara en mycket stark karaktär och för att undvika missförstånd så beslöt jag, på ett tidigt stadium, att göra det till min förtrogne och rådgivare vid utformningen av trädgården; Huset gav ett något ödsligt och hårt intryck, jag tonade ner genom att tillföra tonvis av organiskt material. Huset är funkisarkitektens våta dröm med massor av uppfinningsrika vinklar och räta linjer – en slingrande gångstig blev den perfekta pulshöjande partnern! Casa Piedra hade, och har fortfarande, flera stora tomma putsväggar, och för att inte påverka känslan av lugn, men ändå tillföra dessa väggar värme, så applicerades en väl avvägd dos gröna slingerväxter.
 
Man kan tycka att med en så dominerande designpartner borde alla projekt te sig hopplösa av begränsningar, men denna strikta fasad har visat sig bjuda på lika många möjligheter som ett tomt papper! Tricket är att se hindrena som utmaningar och att alltid arbeta strukturerat! Lösa problemen på papperet eller i huvudet innan de uppstår och du står där med spaden i brevlådan. Väga alla tänkbara möjliga och omöjliga lösningar mot varandra och sedan göra det igen, och igen! Tills du slutligen hittar den där lösningen som bara är så rätt! Och att oavsett vad du läser eller hör – alltid vara dig själv, och i viss mån, ditt hus trogen.
 
Visa fler inlägg